När jag bestämde mig för att lämna Norrbotten lämnade jag även min älskade katt. Då han är en ute/inne katt och är van vid att få springa på myren, i skogen och klättra i träd kändes det inte rätt att ta med honom ner för att stänga in honom i en lägenhet. Jag vet att jag fattade rätt beslut men jag saknar honom. Han är en väldigt speciell katt (fast det säger de flesta om sina katter). Han är dock mer speciell än alla katter jag stött på och många andra som träffat honom säger detsamma.
Han har mycket utpräglade kattdrag men även beteende som man förknippar med en hund. Han är väldigt tillgiven och lekfull. Han gillar att visa upp sig, visa vad han kan, tex klättra upp i träd, upp för stegar och annat man kan klättra på (detta märks särskilt när någon ny person är med) Han apporterar som en hund och kan hålla på och leka i timmar med foliebollar som han lämnar vid ens fötter och och hämtar när man kastar iväg dem. Han följer också gärna med när man promenerar, följer även med helt okända människor som promenerar förbi huset. Han kommer in och vill sova på kvällarna. Ja, ni förstår! Jag saknar honom och är oerhört tacksam för de stunder vi fått tillsammans och vem vet, kanske ses vi igen någon gång.
Här är lite foton på honom
Han är väldigt fascinerad av vatten Gillar att mysa, apportera, klättra. Han smakar gärna på mina smoothies, hjälper till när jag jobbar och busar gärna och ofta.
Här är lite vinterbilder: Kise sitter på scotern, i snön när han var liten bebis och följde med oss ner till sjön (han hoppade i våra fotspår). Han jagade gärna fåglar och envisades om att sitta på fågelhuset. Där kunde han sitta i timmar fast fåglarna försvann så fort han klättrade upp och inte kom tillbaka förrän han hoppat ner.
